Vad blir det för mat?
February 6th, 2010 by Puh och Pibb
Så har inte riktigt vår son ännu formulerat frågan. Däremot försöker mor i huset att utöka sina recept i “mina favoriter - häftet”. Det är inte alltid så lätt att hitta inspirationen att tillreda. Ofta behövs det så många olika ingredienser som man sällan har i skåpet och dessutom blir det ofta en massa disk man måste ta itu med efteråt. Det är inte heller alltid det allra lättaste att hitta de där goda och smarriga recepten. Därför kör man ofta på de säkra korten och riskerar därmed att tjata ut dem. Däremot är det ju så att när man väl lyckats hitta guldkornet så njuter man i fulla drag och då går disken bara av farten. Häromdagen tog hon sig så i kragen och prövade på två nya recept. Peders barndomsvän Kristofers har en gång sagt att det fanns alltid någon gryta på spisen hemma hos Sjöbergs på Marknadsvägen som stod och puttrade med någon härligt doftande och smarrig rätt. När man kom på besök kände man sig plötsligt hungrig och man ville bara sätta sig ner och börja äta. (Du får ursäkta Kristofer om jag inte riktigt citerade dig helt korrekt.) Med de orden klingandes i bakhuvudet någonstans tänkte jag att Sjöbergarna på Kvarnbacken kan ju inte vara sämre de heller. Så när jag hittat ett sådant där riktigt smarrigt recept var jag bara tvungen att prova det. Det första receptet, det smarrigare av dem två blev riktigt gott och snabbt en favorit. Det andra receptet vill jag helst inte nämna. Det smakade inte så gott i munnen och får således inte utmärkelsen “Favoriter”. Bättre lycka nästa gång säger vi till det receptet! Och nu undrar ni ju då förstås vad det var för ett recept jag hittat. Kanske kommer du att bli bjuden på det hemma hos oss någon gång eller så skriver jag ner det här en annan dag, för just nu ropar sonen “vad blir det för mat?!” på sitt sätt :)
Idag är det Runebergsdagen. Finlands nationalskald firas på olika sätt runtom i landet och speciellt här i hans födelestad Jakobstad. På min mans skola firar man t.ex. med en Runebergs fest. Han och två av hans kollegor hade samlat ihop de busigaste killarna till en kör. Idag uppträdde de inför hela skolan med bravur. De andra lärarna blev häpna och förvånade över denna entusiasm hos eleverna. Hemma hos oss “firar” vi genom att äta den berömda Runebergstårtan. Den var saftigare och därmed godare i år än vad jag minns att den brukar vara. Den roligaste kommentare för dagen kommer från morfar. “- Runeberg var tidigare köpman i Vexala boden” “- Va det var han väl inte heller?” “- Jo, Rune Berg” ;)
Det är länge sedan vi har haft så mycket snö på vintern som nu och idag har vi fått ännu mera snö. Det kommer så mycket snö att det lätt blir kaos i trafiken. De som skottar snö hinner inte röja undan innan det kommer mera. I Helsingfors har alla ortsbor uppmanats att ta snöskottan i hand och hjälpa till att skotta bort snön. Det lär till och med ha varit svårt för räddningspersonalen att ta sig fram när man inte har hunnit skotta bort snön. På vår dagliga promenad stötte vi igår på grannen som hade svårt att få bilen startad och flyttad. Själva hade vi också lite svårt att ta oss fram med vagnen. Det var inte på många ställen som man gärna hade fått möte, vart hade man då tagit vägen?! Vi tycker om snö och är glada för den. Nu börjar vi dock ha så mycket snö att det räcker. På vår tomt börjar det bli svårt att hitta byggmaterialet och det är inte lätt att komma ihåg var man ställt undan allt. Samtidigt är vi ganska glada för att tomten täckts av snö, det ser så vackert ut och alla fula bruna jordhögar har blivit vackra små berg av snö, perfekta pulkbackar. Vi har mycket att vara tacksamma för! Tack för alla som skottar snö, tack för garaget som gör att vi inte behöver sopa fram bilen, tack för motorvärmaren, tack för morfars traktor och tack för varma kläder.. Listan kunde bli lång. Vad är du tacksam för?
Vardagen hemma hos oss ser antagligen ut som de flesta småbarnsfamiljernas vardag. Vår guldkant i vardagen är dock vårt söta lilla bustroll eller lillpyr som vi kallade honom när han ännu var i magen.Vi kan inte sluta att förundras över honom och den glädje han skänker oss. I julas upptäckte han sina händer som genast blev spännande och nu kan han dessutom bättre styra över dem och krama om det han vill. Nu har han också upptäckt sin tunga och ibland undrar han vad det är som rör sig nere vid hans tår. Allt ska in via munnen och ibland tror vi att han ska äta upp sina händer.
Tacksamma för att vi fått en så vit, snörik och vacker vinter njuter vi av varje solskens dag ute i naturen. Visst känns det ibland lite jobbigt att dra på sig alla tjocka vinterkläder varje gång man ska gå utanför dörren. Väl ute är det ändå alltid väl värt mödan! Troligtvis är det många som känner igen sig i bilderna som vi visar här nedan eftersom det inte torde spela så stor roll var du befinner dig just nu i norden så är marken täckt av snö. Bilderna får därför tala för sig själva. De är tagna av Peder och det är en del av det vintriga vi upplever här hos oss.
När kvicksilvret i termometern börjar närma sig minus trettio grader stannar man hellre inne än går ut. Trots det kalla vädret har vi ändå svårt att hålla oss borta från bygget. Tur är det att vi nu har fått värme i både garaget och huset tack vare byggfläktar och luftavfuktare. Det gör att vi väljer att hellre jobba inomhus och lämnar utomhusjobbet till lite senare, när vädret blir mera behagligt. På bilderna här nere ser ni hur bergullen i mellantaket kommer på plats inne i huset och på den andra bilden jobbar Peder och Rainer med att få upp gipsskivorna inne i garaget. Det är roligt att se hur bygget skrider framåt för var gång som vi är där och arbetar.
När mammabarn-gruppen träffas går det rätt livat till och kärlek uppstår ofta mellan de små deltagarna. Under den senaste träffen, mitt under att fysioterapeuten höll på att visa några vanliga övningar som man kan göra med bebisarna, fattade två av deltagarna varandras händer och de ville inte släppa varandra. Det såg riktigt gulligt och sött ut. Grabben vår tittade storögt på det som hände på golvet. Vår son som är yngst i gänget är den som har mest hår av alla bebsiar. Han är också mycket aktiv för sin ringa ålder. Det är roligt att se hur han växer och utvecklas varje dag. Ansikten, lampor och allt som rör sig är spännande. Vi gläds åt vår lilla familjemedlem! Det kan knappast finnas något häftigare och mera kärleksfullt än att få ta upp sin nyvakna bebis som sträcker på sig, gnuggar ögonen och ler det bredaste leendet han kan när han ser sin mor eller far. Det är lycka det!
Så stod det på lastbilen som kom med vårt hus i veckan. Som ett stort lego plockades elementen var för sig på plats och vid tio snåret på kvällen stod ett vackert hus på vår tomt. Det var spännande att få följa med hur bygget framskred under dagen. Vi är mycket glada för att huset kom före jul så att vi inte behöver oroa oss för att kölden ska skada grunden. Glädjen över att vi kommit oss så här långt går inte att ta miste på. Vi skulle gärna vilja flytta in på en gång! Ännu återstår dock en hel del monteringsarbeten och sen väntar flera timmars inomhusarbete med att färdigställa vårt hem innan det blir dags att flytta. Nöjda fortsätter vi gärna vårt byggprojekt.